Tema Afghanistan: I traditionens våld

Efter många års funderande landade jag i slutsatsen att Afghanistans största förbannelse är oviljan till förändring. Överallt och i alla sammanhang betonas traditionens betydelse – det viktigaste är att göra som man alltid har gjort. För en västerlänning är den afghanska fixeringen vid tradition näst intill obegriplig. Här i Sverige får minsta förskolebarn lära sig att sträva efter förbättring och vi lever i ett samhälle som upphöjt förändringskapacitet till ideal: Hur minskar vi matsvinnet? Hur effektiviserar vi produktionen? Hur ökar jag som individ min konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Listan kan göras oändlig och ständig förändring är en del av vår vardag.

I Afghanistan råder motsatta ideal. Där lär sig barn att inte ifrågasätta de äldre, att inte ifrågasätta information och att underordna sig traditionen. Det är ett ideal som inte sällan får drastiska konsekvenser.

Låt mig ta några exempel som jag själv upplevt: Ett stort problem för Afghanistan och afghanerna är bristen på god jordbruksmark. Mindre än tolv procent av landets areal består av odlingsbar mark, och detta i ett land där mer än nio av tio afghaner bor på landsbygden (intressant statistik hittar du här). Det finns i klartext för lite mark att odla och marken som är odlingsbar ger ofta så liten avkastning att byborna ständigt befinner sig på svältgränsen. Samtidigt innebär den närmast explosionsartade befolkningsökningen ett allt större behov av spannmål. Räddningen för många bönder har varit att odla opiumvallmo för att få råd att köpa spannmål istället för att odla det, men den afghanska regeringens hårda arbete mot opiumodlingarna har fått alltfler att byta opium mot vete. Det är självklart en positiv utveckling men den får också negativa konsekvenser: Om de redan små spannmålsskördarna slår fel innebär det att människor och djur dör. Skörden 2010 var liten och byäldstarna i en by i vårt ansvarsområde bad därför ISAF om hjälp. Deras vädjan var omöjlig att missförstå: ”Barnen svälter ihjäl. Hjälp oss!”

På Camp Norhern Lights i Mazar-e Sharif fanns en amerikansk agronom vid namn Robert, vars uppgift var att hjälpa både afghanska myndigheter och civilsamhället. Dialekten avslöjade att Robert, eller Agricultural Bob som han kallades, kom från djupaste Texas. Det Agricultural Bob inte visste om jordbruk var inte värt att veta och om det någonsin funnits CIA-agenter bland oss så måste Agricultural Bob ha varit en av dem.

Agricultural Bob eskorterades ut till byn, han lyssnade till byäldstarna, han analyserade, mätte och räknade. Så kom han med en lösning. ”Om ni följer mina råd så kommer ni att kunna få så god avkastning från er mark att ni inte bara kan mätta era egna familjer, ni kommer också att kunna sälja ett överskott och få kontanta pengar,” sa Agricultural Bob. Byäldstarna spetsade öronen. ”Det ni behöver göra, är att införa växelbruk.” Så förklarade Agricultural Bob principen att rotera grödor, för att på så sätt maximera skördarna och undvika att jorden utarmas. Växelbruk omtalas i Gamla Testamentet och har varit känt i många tusen år, men för byäldstarna var det något helt nytt – och därmed något mycket suspekt.

Det tog inte lång tid för byäldstarna att förkasta förslaget från Agricultural Bob. Visst ville man undvika svält, men ändra sitt sätt att bruka jorden? Aldrig! ”Men era barn svälter ju ihjäl..?” frågade Agricultural Bob med illa dold frustration i rösten. ”Då får barnen svälta ihjäl,” sa byäldsten med det vita skägget. ”Det kommer nya barn. Och mina förfäder har odlat vete på just det fältet i alla år – då måste jag odla vete där!”

Någon månad senare befann jag mig i en by i närheten av Sheberghan, där brunnarna sinat och man inte längre kunde vattna varken sig själva eller sina får. De bad om vår hjälp. Analysen var enkel. Om man flyttade byn (den var inte stor) till andra sidan av en kulle, så skulle man kunna lösa vattenfrågan. Men icke. Byn hade alltid legat på denna sidan av kullen, att flytta den till andra sidan av kullen var otänkbart även om folk och fä dog.

Under en operation i Kohistanat kom upprörda bybor till oss och krävde medicin till sina barn, som drabbades av återkommande och svåra diarréer. Det visade sig att det fanns en dashnab (en primitiv afghansk toalett, faktiskt just den dashnab som återfinns på bild i detta inlägg) på byns torg. När våra sjukvårdare förklarade att barnen skulle hålla sig friska om man använde täckta latriner och inte lät bybornas avföring ligga i dashnabens öppna avlopp (där barnen lekte och sedan gick hem för att äta utan att tvätta händerna) avvisades detta dock med upprörda röster. Ta bort dashnaben på torget? Nej, nej. Den hade minsann alltid legat där. Då var det bättre att medicinera barnen.

Hur kan människor resonera på ett sätt som får dem att prioritera traditionens bevarande framför sina barns hälsa och liv? För de flesta av oss är det obegripligt, men på den afghanska landsbygden var det självklart att traditionen måste bevaras till varje pris. Afghanernas kärlek till sin tradition bottnar förmodligen i det faktum att Afghanistan genom århundraden och årtusenden har utgjort ett enda stort slagfält, där arméer och religioner har kommit och gått. Det enda som har bestått i princip oförändrat är afghanernas sätt att leva, och historiens erfarenheter har övertygat dem om att främmande idéer och folk är övergående fenomen.

Under min tid i Afghanistan fascinerades jag av afghanens förmåga att vänta, att ”afghan-sitta” som vissa uttryckte det. Det var inte ovanligt att afghanska män kunde huksitta på en och samma plats, timme efter timme, utan att göra annat än att stilla iaktta omgivningen. Själv blir jag rastlös om det inte händer något, men så är jag också formad i ett annat sammanhang än det afghanska, där allt får ta sin tid. Den bästa beskrivningen av den traditionsfokuserade afghanens förmåga att vänta ut alla försök till påtvingad förändring fick jag av den kände talibanen som, när jag frågade honom om vad han tyckte om vår närvaro i byn, spände ögonen i mig och svarade: ”Ni har klockorna. Vi har tiden.” Vi fick gärna vara där. Han visste att vi en dag skulle försvinna men att han skulle bli kvar. Om det skulle ta en månad eller femtio år spelade mindre roll. Han skulle vänta ut oss, hans tid skulle komma.

Dagens afghanska kultur vilar på pashtunvali, en pashtunsk, hedersbaserad kultur med mångtusenåriga rötter. Pashtunvali är en på samma gång extremt gästfri och extremt våldsam kultur. En gäst kommer exempelvis alltid att välkomnas, få den bästa maten och förses med allt värden kan erbjuda – men i samma stund som gästen lämnar huset, är det fritt fram för värden att döda honom. Det är också en kultur som är så patriarkal och misogyn att Afghanistan nu räknas som det sämsta landet i världen för kvinnor, något som Magda Gads artikelserie i Expressen tydligt beskrev. Som grädde på moset är pashtunvali även en extremt traditionsfixerad kultur – allt ska vara som det alltid har varit. Utveckling och förändring betraktas generellt som hot snarare än möjligheter, vilket leder till att samhällen stagnerar och destruktiva mönster och värderingar reproduceras.

Pashtunvali är inte ett resultat av europeisk kolonialism, utan är en kultur som fanns långt innan sidenvägens första karavaner passerade och som har påverkats ytterst lite av mötet med relativt nutida civilisationer. Kraften i pashtunvali tydliggörs av att kulturen inte ens förändrats särskilt mycket i mötet med islam. Folken som levde med pashtunvali övergav inte sin gamla kultur till förmån för islam, istället plockade man russinen ur kakan på så sätt att pashtunvali och islam kom att förstärka varandra. Resultatet av denna oheliga allians ser vi i Afghanistan idag: En stärkt hederskultur och en form av islam som är så unik att den av saudiarabiska religiösa ledare kallats för perverterad.

Det är inte ovanligt att i städerna möta välutbildade och medelålders afghaner som hävdar att den bästa tiden de upplevt var under sovjetiskt styre, när tradition och religion trycktes tillbaka. En byggnadsentreprenör i Mazar-e Sharif förklarade för mig hur han såg på saken: ”Då var man fri att vara religiös eller ateist, ingen brydde sig. Män och kvinnor studerade tillsammans, duktiga studenter kunde vidareutbilda sig vid universiteten i Moskva, vi unga roade oss på biografer och dansställen, mina systrar gick obeslöjade och i korta kjolar,” förklarade han. ”Idag kommer ingen ihåg hur det var att leva i den friheten, och därför är det omöjligt att få tillbaka friheten.” Det tragiska är att mannen förmodligen har rätt. Uppskattningsvis hälften av Afghanistans befolkning är 15 år eller yngre. En konkret men ofta förbisedd konsekvens av detta är att majoriteten av dagens afghaner faktiskt aldrig har upplevt något annat än det strikta, religiösa styre som landet har idag eller det ännu striktare och ännu mer religiösa styre Afghanistan hade under talibanernas styre. Unga afghaner ifrågasätter inte nuläget eftersom de inte har upplevt något alternativ, och hur ska man kunna skapa något man inte känner till?

Låt mig knyta ihop säcken genom att förklara varför det är viktigt att förstå hur den afghanska traditionsbevarande kulturen skiljer sig från vår svenska förändringsbenägna kultur: I vårt land lever nu tiotusentals unga, så kallade ensamkommande, afghaner. De flesta av dem är socialiserade in i en kultur som skyr förändring och där man inte ifrågasätter rådande normer. När dessa unga män möter Sverige i allmänhet och den svenska skolan i synnerhet, uppstår problem samhället inte har räknat med. Språket lär sig många relativt snabbt, men tankebanorna är ofta svårare att ändra. Hur får man exempelvis någon som lärt sig att kunskap är att upprepa och rabbla utantill, att kritiskt forska sig till kunskap enligt svenska betygskriterier? Hur får man någon som socialiserats in i världens mest patriarkala samhälle att respektera det ultraliberala svenska samhällets könsroller, eller dess syn på homosexuella? Hur lär man någon som växt upp med krav på blind lydnad att hantera fysisk och psykisk frihet? Det är frågor som bland annat Mustafa Panshiri berör i sina föreläsningar och texter, nu senast i Göteborgs-Posten.

Jag delar Panshiris erfarenhet av att de flesta unga afghaner som kommit till Sverige har en stark vilja att förstå sitt nya hemland och bli en del av samhället. Ingen människa kan dock frigöra sig från de erfarenheter och det värderingsbagage man samlat på sig genom livet, och för en afghan i Sverige finns då ingen annan väg än att jämka samman två radikalt olika kulturer inom sig, att bli vad Panshiri kallar för en ”kulturell hybrid”. Men samtidigt som det är den enda konstruktiva vägen är det också en svår väg. Det kräver vilja och öppenhet av de unga afghanerna, men det kräver samtidigt kunskap och sunda krav från det omgivande svenska samhället.

De unga som klarar detta konststycke kommer att vara tillgångar för Sverige – men i ännu högre grad tillgångar för Afghanistan. Förutsatt att vi anser att det är önskvärt att det afghanska samhället förändras i demokratisk riktning, kan nämligen Sveriges unga afghaner vara förändringarnas möjliggörare. Om de kan jämka samman sitt afghanska arv med nyfunna demokratiska värderingar kan de i sin tur lära afghaner i Afghanistan att bli ”kulturella hybrider” och därigenom förbättra levnadsvillkoren för ett helt land. I så fall lyckas civilsamhället där regeringen gått på pumpen.

Sveriges militära och humanitära insatser i Afghanistan har bland annat syftat till ökad säkerhet för befolkningen och bättre villkor för landets kvinnor. Den internationella Bonnöverenskommelsen från 2001 slog fast att ”den tragiska konflikten i landet skulle bringas till ett slut, och man skulle främja nationell försoning, fred, stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter”. Överenskommelsen var en konkret färdplan för en politisk process för de kommande åren som ”ett första steg mot etablerandet av en regering som skulle vara brett baserad, jämställdhetsinriktad, multi-etnisk och helt representativ” (citaten hämtade ur SOU 2017:16, Sverige i Afghanistan, 2002–2014, sid 57). Jag menar att Sverige och det internationella samfundet är och har varit mer än lovligt naiva i sina målsättningar. Nästan två decennier efter Bonnöverenskommelsen har ISAF och den svenska Utlandsstyrkan lämnat Afghanistan i ett läge som på vissa sätt är värre nu än innan de militära insatserna inleddes. Vi har lämnat eftersom vi var för ambitiösa. Vi hade för bråttom, vi var för ivriga. Vi trodde att vi kunde framtvinga förändring, men sanningen är att Afghanistan kan utvecklas först när den mångtusenåriga traditionens roll försvagas. Det kommer inte att ske över en natt, inte ens över ett decennium. Vi må ha klockorna, men de har tiden.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × två =