Torka krokodiltårarna – gör ert jobb!

”Well, every one can master a grief but he that has it.”

Orden är hämtade ur William Shakespeares pjäs Much ado about nothing, som skrevs 1599. Så här drygt fyra århundraden senare tycks litet eller intet ha förändrats. Faktum kvarstår: för den som inte själv sörjer, existerar sorgen endast på distans och den är möjlig att hantera. Från stund till annan kan sorgen vara klädsam. Det går till och med att kokettera i andras sorg.

Men för den som själv drabbas, är sorgen aldrig ett spel. Den egna sorgen är omöjlig att undkomma, den är en objuden gäst som bryter sig in och förvandlar livet till en okontrollerbar mardröm.

Medan polishelikoptern surrar över Stockholm tar jag del av medias rapportering från minnesgudsjänsten i Adolf Fredriks kyrka. Under intervjuerna noterar jag ännu en gång kattens tassande kring het gröt. Uppmaningarna är de gamla vanliga: Sverige ska vara öppet, terrorn ska inte vinna, kärlek övervinner hatet.

Är det verkligen så? Föräldrarnas kärlek till elvaåriga Ebba övervann inte Akilovs hat.

Vackra minnesstunder och välformulerade tal förändrar nämligen ingenting för dem som inte har förmånen att sörja på distans. Just nu sitter föräldrar, barn och anhöriga och sörjer på riktigt, sörjer en älskad som aldrig kom hem, som för alltid är borta. Deras sorg är inte bara verklig, utan också fullständigt onödig.

Som präst har jag haft förtroendet att följa hundratals människor till den sista vilan. För vissa hade livet knappt hunnit börja innan det tog slut, andra fick leva i över ett sekel. Jag har mött så många sörjande och insett att sorgen är unik och inte går att gradera. Men jag vet även att den som kastats in i sorgen på grund av att någon tagit sig rätten att avsluta en människas liv, bär på en alldeles särskild börda.

För dem har döden ett namn och ett ansikte.

Alldeles unikt mörk och bottenlös är den ilska som kan infinna sig när ett dödsfall hade kunnat undvikas, om bara någon gjort något. När det har funnits signaler, tecken. När människor har sett, men vänt bort blicken – och när den bortvända blicken har resulterat i ond, bråd död.

Tillåt mig att vara krass. Som svensk vill jag inte bli förnumstigt uppmanad att ”besegra terrorismen” genom att ”leva som vanligt” – jag förväntar mig att landets riksdagspolitiker ser till så att jag kan leva som vanligt, genom att spåra upp och jaga ut varje potentiell terrorist ur landet. Vi vet att de finns här.

Faktum kvarstår: Rakhmat Akilov skulle inte befinna sig i Sverige, men det gjorde han ändå. Han befann sig i Sverige och han kunde mörda oskyldiga människor eftersom de politiker som idag har klätt sig i sorgdräkt försåg honom med möjligheten. De, som är satta att värna landets och medborgarnas säkerhet, tog inte sin uppgift på allvar. De tog inte signalerna på allvar. Därför, och bara därför, dog fem personer på Drottninggatan för ett år sedan.

Fem personer miste sina liv. Hundratals fick sin framtid krossad. För detta håller jag varje politiker och tjänsteman ansvarig som kunnat möjliggöra avvisningarna av Akilov och de tiotusentals andra som olagligt befinner sig i landet, men avstått. Kanske av rädsla för att stöta sig med grupper man söker röster hos? Kanske av ren och skär oförmåga? Det spelar mindre roll. Skulden är er.

Det har gått ett år nu. Vad har ni, politiker och tjänstemän, gjort? Konkret? Hur många har avvisats av de där 80 000 utan asylskäl som inrikesministern talade om redan 2016? Vet ni över huvud taget hur många som gått under jorden och vilka de är? Hur har ni agerat för att förbättra vår säkerhet – förutom att ställa ut ännu tyngre betonglejon?

Visst kan vi fortsätta på inslagen väg och hoppas att våldet och terrorn av någon magisk anledning ändå plötsligt upphör, men det är knappast troligt. Det enda som kan förändra och förbättra säkerheten i Sverige idag är att ni som har befogenheten att agera torkar krokodiltårarna och gör ert förbannade jobb. Gör ni inte det, kommer vi snart att få hålla ännu en minnesgudstjänst.

”Every one can master a grief but he that has it.”

När denna text är i princip färdigskriven, nås jag av nyheten. En person har kört en lastbil in i en folkmassa på en uteservering i den tyska staden Münster. Tre personer uppges i nuläget vara avlidna, ett femtiotal uppges vara skadade, varav minst sex personer livshotande.

Den 7 april 2018 har plötsligt förvandlats från årsdag, till en ny attentatsdag. Oskyldiga människor har slaktats när de levt som vanligt, precis som de och vi blivit uppmanade att göra.

Mitt krav är enkelt och omöjligt att missförstå: Terrordåd ska inte gå i repris. Jag vill inte att en enda människa ska få sitt liv förstört eller förkortat på grund av inkompetenta, naiva och handlingsförlamade politiker och tjänstemän. Jag kräver att du som idag har befogenhet att agera för att förbättra säkerheten för Sveriges invånare, faktiskt gör det också. Är du inte beredd att göra det, så avgå. Lämna din post och dina befogenheter till någon som är bättre lämpad för uppdraget och villig att axla ansvaret.

Den som inte är beredd att regera, ska inte heller göra det.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok ”Konsten att överleva Svenska kyrkan” genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =