Underkastelse eller #jesuissjunne?

När Michel Houellebecqs roman Soumission (Underkastelse) släpptes den 7 januari 2015, fick lanseringen avbrytas på grund av terroristattacken mot Charlie Hebdo samma dag. Det var ett tragiskt sammanträffande, men attacken mot Charlie Hebdo och boken Soumission har den islamistiska intoleransen som gemensam faktor.

Bokens läsare får följa litteraturläraren François försök att skapa sig ett normalt liv i ett Frankrike där det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet kommit till makten med hjälp av socialister och republikaner.

Samhället förändras gradvis, sakta och på sätt som logiskt går att (bort-)förklara. Den nye presidenten, Mohammed Ben-Abbes, blir populär när han lyckas få bukt med den ökande kriminaliteten och hindra det inbördeskrig som hotat. Stora delar av befolkningen har därför överseende med att han steg för steg islamiserar landet. Den nya regeringen inför ett antal restriktioner för icke-muslimer (det blir exempelvis olagligt för icke-muslimer att undervisa på franska universitet). Allt fler rättigheter som tidigare betraktats som självklara försvinner, polygami tillåts och jämställdhet mellan könen avskaffas. Arbetande kvinnor måste bära hijab. Kristna som konverterar till islam får högre lön och tilldelas flickbrudar i arrangerade äktenskap. Resultatet blir ett samhälle där människor frivilligt fogar sig under islamism – underkastar sig.

I en intervju med The Paris Review år 2010 menade Houellebecq att Soumission inte var en provokation, utan en skildring av en fullt möjlig verklighet.

Frågan är om inte Houellebecqs framtidsvision redan är här – även om den realiserats i Sverige. Inför valet i september befinner vi oss på många sätt i ett helt nytt Sverige, där vi måste ta ställning till helt nya frågor. Vi lever i ett samhälle där konflikterna mellan grupper ökar alltmer. Ett samhälle som tillåter polygami och barnäktenskap. Ett samhälle där kvinnor uppmanas att inte vistas ute för att undvika våldtäkt, där unga män kan plåga flickor utan att häktas och där en utländsk, dömd våldtäktsman får uppehållstillstånd och hyllas som hjälte. Ett samhälle där islamister infiltrerat både politiska partier och domstolar och där böneutrop hörs från moské efter moské.

Sverige tycks dessutom redan ha infört hädelselagar, även om hädelse i nuläget klassas som hets mot folkgrupp (HMF). Under året har ett antal personer kallats till förhör och åtalats för att ha uttryckt kritik mot islam eller företeelser som anses kunna kopplas till islam. Senast den 15 maj kallades skribenten och läraren Jan Sjunnesson till förhör, anklagad för HMF. Anmälare var den statligt stödda så kallade Näthatsgranskaren, vars uppgift tycks vara att tysta misshagliga röster på nätet.

De två förhörsledarna hävdade att Sjunnesson uttryckt ”missaktning mot personer med anspelning till människors nationella ursprung eller religiösa bekännelse”, genom att den 30 september 2017 ha lagt ut en satirbild på sin Facebookprofil.

Bilden föreställde två fiktiva böcker med titlarna ”Mustafa vill också vara med” och ”Med farfar på jobbet”. De fiktiva böckerna var i sig anspelningar på två alldeles riktiga barnböcker som deltog under Bokmässan 2017, ”Farfar har fyra fruar” och ”Mormor är inget spöke”. Den förra boken kritiserades för att normalisera polygami och drogs tillbaka av förlaget.

Sjunnesson fick under förhöret frågan om i vilket syfte han lagt ut bilderna och svarade då att de utgör vad man kallar satir. Bilderna utgör kritik mot att stena kvinnor och att misshandla oliktänkande. Det halvtimmeslånga förhöret kan du lyssna till här.

Har vi inte stannat upp och frågat oss vart den inslagna vägen leder, så måste vi göra det nu. Vad är det för samhälle där polisen kallar medborgare till förhör för att ha kritiserat stening av kvinnor, samtidigt som det saknas resurser att utreda våldtäkter? Hur kan kritik mot stening och tortyr utgöra hets mot folkgrupp? Är det folkgrupperna ”män som stenar kvinnor” respektive ”bödlar” som avses – och varför är dessa grupper i så fall skyddsvärda?

Av förhöret med Jan Sjunnesson framgår dock tydligt att satirbilderna anses utgöra hets mot folkgruppen muslimer (även om det aldrig lämnas någon förklaring till hur religiös tillhörighet kan utgöra en folkgrupp). Detta baserat på bland annat att det är straffet stening som kritiseras. Men vilken människosyn är det då anmälaren (eller för den skull åklagaren) har, som automatiskt associerar ett barbariskt straff till muslimer? Det är respektlöst både mot alla de muslimer som inte förespråkar barbari och mot alla de muslimer som är offer för islamism.

De verkliga rasisterna tycks i dessa fall vara de så kallade anti-rasisterna som inte kan skilja på muslimer och våldsförespråkande islamister, och samhället tycks gå dem till mötes genom att prioritera sekundärkränkthet framför grundlagsskyddade rättigheter. Det är inte ett sundhetstecken för ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle måste vi kunna kritisera alla former av våld och maktmissbruk, oavsett om det sker i form av nazism, fascism, kommunism, islamism eller någon form av perverterad tolkning av kristen tro – och vi måste kunna göra det med humor och satir som vapen.

Låt mig tala klarspråk: Vi är på väg mot ett samhälle där humor, satir och kritik inte längre kommer att vara möjlig, i synnerhet om den riktar sin udd mot något som kan kopplas till islam.

Men alla ideologier och religioner måste kunna kritiseras, ja till och med drivas med. I en sekulär stat ska ingen tro gå fredad. Alla troende ska löpa risken att bli trampad på de konfessionella tårna och alla ska åläggas att, när så sker, hantera den uppkomna frustrationen på annat sätt än genom att kräva att kritiken tystas. Jag är exempelvis ingen stor anhängare av fotoutställningen Ecce Homo men att jag anser bilderna provocerande och smaklösa innebär inte att jag vill förbjuda dem. Sommaren 2016 publicerade Aftonbladet en satirisk karikatyr där medlemmarna i den Facebook-grupp jag varit med om att starta, Mitt Kors, liknades vid nazister. Jag blev ledsen och besviken, men krävde inte att Aftonbladet skulle dra tillbaka bilden. Ingen stämde Aftonbladet för HMF riktat mot kristna.

Vilket är nästa steg? Ska vi förbjuda Monty Python som häcklar just stening? Rolf Bengtssons sketch ”Ormet kryper”? Lars Ekborgs ”Bunta ihop dom”? Ska alla som delat satirversioner av Socialstyrelsens broschyr Till dig som är gift med ett barn åtalas?  Får man utbrista ”Fråga min svåger” utan att riskera polisanmälan? Var går gränsen?

Det försvar av yttrandefrihet och religionssatir som i januari 2015 fick halva svenska folket att byta profilbilder och tagga #jesuischarlie, tycks försvunnet nu. Har det gått så snabbt att anpassa sig? Har vi redan fogat oss och tystnat?

Houellebecq förlade sin roman till år 2022. Han behövde inte vänta så länge. Bjuder vi inte motstånd nu, är vår demokrati förlorad. Vi kan helt enkelt inte förhålla oss neutrala och passiva längre. Så hur ska vi ha det? Underkastelse – eller kamp för vår demokrati och frihet?

Jag vet vad jag väljer. #jesuissjunne. Alla dagar.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 − ett =