Väckarklockan

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Frågan är om det goda som kan följa på de rasande skogsbränderna är att Sverige och svensken vaknar ur masspsykosen? En djup sömn kräver en stark väckarklocka, och en starkare väckarklocka än 200 kvadratkilometer brinnande skog går knappast att tänka sig.

När bränderna en vacker dag har dött ut och befolkningen samlar sig för att summera, kommer det vara omöjligt att dölja hur vanvårdat vårt land faktiskt har varit.

Just nu översvämmas sociala medier av filmer på konvojer med polska brandbilar. De polska brandmännen hälsades under helgen som hjältar på sin väg genom Sverige. De kom för att hjälpa landet som står i brand – eftersom landet inte längre kan hjälpa sig självt.

Ingen borde vara förvånad. Det vi skördar idag är de logiska resultaten av att regering efter regering har låtit beslutsfattandet styras av orealistiska visioner och utopisk ideologi. Likt missbrukare har de levt i sitt rus och i sina hallucinationer, där verkligheten närmast har betraktats som ett besvärande hinder. Målet har inte varit ett välfungerande samhälle för befolkningen, utan att beundras av omvärlden genom att framstå som en humanitär stormakt. Alltså har fokus alltmer lagts på diverse statushöjande projekt, samtidigt som Sverige sakta men säkert förlorat både sin tidigare världsberömda välfärd och sin förmåga att hantera kriser.

Det handlar ju inte om att det inte funnits pengar – men de som har varit satta att förvalta dessa pengar har valt att satsa dem på annat än det för ett land basala.

Istället för fungerande säkerhet, sjukvård, och utbildning har nationen serverats genderstudier, menskonst och subventionerade elcyklar. Investeringar i brandflyg har ansetts omotiverat  kostsamma, samtidigt som vi fortsatt att strössla skattebetalarnas pengar över terrorstämplade organisationer och korrumperade nationer.

Ett flygplan för att bekämpa skogsbränder – vilket kan tyckas välinvesterat i ett land som huvudsakligen består av skog – kostar 100 miljoner. Vi hade kunnat köpa två plan varje år för de 230 miljoner vi ger i bistånd bara till Rwanda, ett land som i sin tur sponsrar fotbollslaget Arsenal med 350 miljoner …

Vad vi hade kunnat göra för exempelvis de tre miljarder regeringen beslutat lägga på nio tusen vuxna afghanska män utan skyddsskäl, de 800 miljoner vi årligen ger i bistånd till Palestina (som i sin tur använder pengarna för att avlöna fängslade terrorister och producera barnprogram som undervisar om vikten av att mörda judar) eller de över 90 miljoner som varje år betalas ut till religiösa samfund i Sverige överlämnar jag till var och en att fundera över.

Att vara medborgare i landet Sverige kan liknas vid att vara barn i en familj med missbrukande föräldrar: Skafferiet är tomt, taket läcker och dörren till huset går inte att stänga. Den egna hungern och de urvuxna vinterskorna viftas bort som gnäll av föräldrarna, samtidigt som de okända gästerna fortsätter att skrålande strömma in i köket. Gratis sprit, gratis mat och Nationalteatern på högsta volym. ”Livet är en fest”.

Vi är barnen som under sommarlovet överösts med sockervadd och ponnys utklädda till rosa enhörningar, men som saknar ett hus att bo i när vintern kommer.

Nu måste grannarna hjälpa oss.  Samma grannar som tidigare har fått höra våra föräldrar skrika förolämpningar åt dem över staketet. Men de hjälper. Inte för att de måste, utan för de vill hjälpa barnen vars föräldrar inte kan ta hand om dem.

Nu går det inte att låtsas längre. Alla grannar vet redan att familjen är dysfunktionell, nu är det dags för familjen själv att erkänna det. Nu väntar en lång väg till normalitet. Ansvar måste utkrävas, relationer upprättas. Missbrukarna måste tvingas till rehabilitering och de medberoende erbjudas terapeutisk hjälp.

Inget ont som inte har något gott med sig. Låt de brinnande skogarna bli väckarklockan som får svensken att vakna.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva − tre =