Vågar ni lyssna till oss nu?

Den prisbelönta journalisten Magda Gad har, efter att ha spenderat tre månader i Afghanistan, börjat rapportera om de afghanska kvinnornas situation. Tyvärr är texten lagd bakom betalvägg av Expressen, men bildsättning och ingress ger en hyfsad bild av innehållet. När jag kom hem till Sverige efter att ha spenderat dubbel så lång tid i Afghanistan, bjöds jag in för att föreläsa i olika sammanhang. Det fanns ett relativt stort intresse för landet och den afghanska kulturen redan då, flera år innan migrationsströmmarna drog igång på allvar.

I en Facebook-uppdatering förklarar Magda Gad varför hon vill berätta de afghanska kvinnornas berättelser:

Om det kommer göra någon skillnad eller inte vet jag inte. Men nu kommer deras historier inte försvinna med dem. Nu är de afghanska flickornas och kvinnornas röster inte längre tysta. Och det var det som var deras enda önskan. Deras sista vilja. Att deras röster skulle bli hörda. Att de skulle få vittna. Att någon till slut skulle lyssna. Innan de dör – av en mans hand eller sin egen. Unga och gamla kroppar som grävs ner i jorden, utan att en enda dag ha känt lycka.

 

Magda Gads texter möts med rätta av beröm och jubel i kommentarerna – äntligen berättar någon hur det är! Ja. Det är fantastiskt bra att någon berättar, men ännu mer fantastiskt är det att svensken är beredd att lyssna. När jag föreläste om mina möten med afghanska kvinnor och barn lärde jag mig snabbt att aldrig nämna de verkligt svåra mötena eller händelserna. Även om människor var ärligt intresserade, var de inte intresserade av mer än delar av sanningen. Allt som inte porträtterade afghanen som ”den ädle vilden” eller det helt oskyldiga offret för kolonialmakternas brutalitet, avfärdades (i bästa fall) med ihärdiga förnekanden och (vanligare) med beskyllningar om rasism.

Så småningom slutade jag att föreläsa. Ville folk inte höra ens en i sammanhanget barntillåten version av sanningen, ville jag inte berätta längre. Jag visste ju hur det var. Jag hade stått utanför hus och hört kvinnor bli våldtagna, utan att kunnat ingripa. Jag hade sett de traumatiserade barnbrudarna på sjukhusen, med söndertrasade underliv och tunna flickkroppar täckta med mörklila blåmärken efter vuxna manshänder där brösten skulle ha funnits om flickorna varit gamla nog att ha några. Jag hade hört mina vänner mördas efter fredagsbönen. Jag hade mött kvinnor som dömts till tio års fängelse för att ha rymt hemifrån. Men ingen ville höra om det. Enklare då att kalla mig rasist.

Följ Magda Gads rapportering från Afghanistan. Det kommer jag att göra. Men kom ihåg: Det är inte nu någon börjar berätta – det är nu ni vågar lyssna.

Här följer ett kapitel ur min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan, som släpptes tidigare i år. Väcker läsningen mersmak? Beställ boken via swish, Adlibris eller Bokus (länkar nedan). Även detta kapitel är relativt hårt censurerat. Jag kommer i närtid att skriva mer om mina erfarenheter från Afghanistan här på bloggen, öppet, ärligt och ocensurerat. Är ni villiga att lyssna så tänker jag berätta. Tills dess – håll till godo:

”I efterhand har jag försökt definiera vad det var som fick mig att öppet ta ställning och börja skriva. Sanningen är att jag nog aldrig hade något val. Övertygelsen att det var min uppgift att tala var så stark att den inte gick att bortse ifrån, även om jag försökte. Men visst fanns det faktorer som bidrog till att jag vågade språnget.

Jag tror att katalysatorn var min halvårslånga tjänstgöring i Afghanistan. Jag hade varit samverkansofficer på FS20, stationerad i Mazar-e Sharif i Balkh-provinsen. Några år tidigare hade jag som sagt tjänstgjort som bataljonspastor i Kosovo, men det här var något helt annat. Befattningen till trots så var jag civil, rekryterad till min tjänst eftersom jag bedömdes ha civila meriter som behövdes på kontingenten.

Min civila bakgrund ledde till omedelbara konflikter inom G9, som enheten kallades. Redan under utbildningstiden på Livgardet förklarade en ung major att jag skulle ha fullständigt klart för mig att om det kom fram att jag var inkvoterad, så skulle han göra allt som stod i hans makt för att bli av med mig.

Jag förstod snabbt att tjänstgöringen i Afghanistan skilde sig från den i Kosovo på många sätt, även organisationsmässigt. På FS20 var hierarkin tydlig: Högst rankades manlig militär personal, följd av kvinnlig militär personal. Sedan följde manlig civil personal och längst ned på hackordningen kom vi som var både kvinnor och civila.

En stor del av tjänsten innebar att fungera som projektledare för allt från rensning av bevattningskanaler via brobyggen och målning av moskéer till uniformsbeställningar för kvinnliga poliser. Tjänsten gav en unik inblick i afghansk kultur och det afghanska samhället, men också många erfarenheter jag helst hade varit utan.

Efteråt har jag ofta sagt att jag ångrar att jag åkte. Visst lärde jag mig mycket och visst har jag fått se saker som de flesta aldrig kommer i närheten av, men halvåret i Afghanistan påverkade mig också i grunden på ett sätt som jag gärna hade sluppit.

Missförstå mig rätt: jämfört med skyttesoldaterna och många andra befattningar har jag varit med om litet eller ingenting. Jag kommer aldrig någonsin att påstå att mina erfarenheter kan mäta sig med deras. Men jag har sett betydligt mer än de flesta svenskar, och jag hade fått nya erfarenheter som inte många i min vanliga vardag därhemma delade.

Att uppleva genuin dödsskräck förändrar en människa. Det fanns tillfällen när jag var övertygad om att jag skulle dö, och tvärt emot vad jag hade hoppats på, så visade det sig att jag inte var en tapper soldat ur Band of Brothers. Jag var inte en person av den kaliber som skulle springa över ett minfält för att rädda en hundvalp, eller ensam ställa sig upp mot kulspruteeld. Jag var rädd, helt enkelt. Genuint rädd ibland. Hur snäll jag än ville vara och alla goda motiv om demokrati, kvinnors rättigheter och skolgång för flickor till trots, så hatade många mig och mina kollegor och de ville se oss döda.

På eftermiddagen fredagen den 1 april 2011 befann jag mig på Camp Northern Lights, när jag plötsligt hörde intensiv skottlossning från staden. Den pågick länge. Först på kvällen fick jag veta att jag hade hört två av mina kollegor, den norska överstelöjtnanten Siri Skare och den svenske diplomaten Joakim Dunger, mördas när UNAMA-kontoret i Mazar-e Sharif stormades av demonstranter efter fredagsbönen.

Chefen för UNAMA-kontoret hade gett de fyra gurkha-soldaterna som vaktade kontorets port order om att inte använda sina vapen, och eftersom gurkhas alltid lyder order så slaktades de snabbt av den uppretade folkmassan. Joakim, Siri, deras rumänske kollega Filaret Motco och deras ryske chef hade sökt skydd i kontorets källare där det fanns ett skyddsrum. Men angriparna hade lyckats forcera järndörren. Siri, Joakim och Filaret hade mördats medan deras chef hade misshandlats men överlevt genom att recitera koranverser för angriparna. Polisen på plats hade inte ingripit för att förhindra morden och de personer som så småningom arresterades släpptes snart fria.

De som hade sett kropparna var märkbart skärrade. ”Jag hoppas verkligen att media inte får reda på hur det gick till”, utbrast en av de högre svenska officerarna dagen efter. Om media verkligen fick veta, så valde de att inte offentliggöra uppgifterna.

Men det som förändrade mig mest, och kanske var mest ödesdigert för mig i min yrkesroll som präst, var mötet med en helt ny människosyn. Jag var marinerad i den svenska övertygelsen om att alla människor är i grunden lika. Att vi, oavsett kultur och ras, kan förenas av egenskaper som att vilja andra människor väl, att offra sig för sina barn och att vi alla har samma grundläggande moraliska kompass.

Jag hade fel.

När jag kom hem på våren 2011 så hävdade jag med emfas att det enda som förenar oss människor är att vi, i defaultläge, har två armar, två ben och näsan mitt i ansiktet. Någon automatiskt aktiv ”inre kärna av godhet” trodde jag inte längre på.

Jag hade fått uppleva hur en förälder inte ansåg det egna barnets liv värt besväret att åka till sjukhuset fem kilometer bort, eftersom ”det kommer nya barn”. Jag hade besökt sjukhusavdelningar där spädbarn och småbarn vårdades för opiummissbruk, eftersom mammorna blåste opiumrök i deras munnar för att få dem att sluta skrika. Jag hade tvingats höra barn bli våldtagna och kvinnor misshandlade utan att få ingripa. Jag hade sett barn som skållats med kokhett vatten i uppfostringssyfte, sett spädbarn som hade svarta, förfrusna fötter efter att ha burits runt utan vettiga kläder i vinterkylan av fyra- eller femåriga syskon eftersom mamman inte fick lämna hemmet. Jag hade sett outvecklade småflickor i tioårsåldern, bortgifta, våldtagna och misshandlade till oigenkännlighet. Jag hade mött kvinnorna som dömts till tio års fängelse för att ha rymt hemifrån.

Jag hade talat med lärare som glatt presenterat ”sina pojkar” för mig – småpojkar som utnyttjades sexuellt – och läst den officiella statistik som berättade att majoriteten av alla pojkar i norra Afghanistan varit offer för sexuella övergrepp.

Fenomenet bacha bazi var utbrett. Eftersom segregationen mellan könen var i det närmaste total och det var omöjligt att ha flickvänner (och för många fattiga män var det även omöjligt att köpa sig en fru) så använde man helt enkelt pojkar i sexuellt syfte. Ett välkänt talesätt löd: ”Women are for children, boys are for pleasure.”

Unga män hade sex med varandra. Homosexualitet straffades visserligen med döden, men att ha sex med en kompis betraktades inte som homosexualitet eftersom männen inte var kära i varandra.

Jag hade mött vuxna afghanska män som inte visste hur barn blir till och som blev mycket upprörda när de upplystes om att det krävdes vaginalt sex med en kvinna för att få söner. ”Med en kvinna? Men de är ju smutsiga!” som en man uttryckte det.

En annan man beklagade sig över att det inte blev några barn i äktenskapet. Det visade sig under samtalet att frun var elva år gammal och att han bara våldtog henne analt.

Jag hade mött byäldstar som hellre såg sina barn svälta till döds än att förändra sina jordbrukstraditioner genom att exempelvis införa växelbruk. ”Mina förfäder har odlat vete på den här åkern i hundratals år! Jag måste odla vete här!” Hela byar fick gå under av svält hellre än att byn flyttades till andra sidan av en kulle där det fanns både bete och vatten. Det tog inte lång tid innan jag på förväg visste hur motiveringen skulle låta: ”Byn har alltid legat här, så den måste ligga här!”

Jag hade dessutom fått höra religiösa ledare förklara allt detta med att det var rätt enligt islam, att det var deras guds vilja och att ingenting fick förändras eftersom islam förbjöd det.

Nu var det i och för sig inte helt sant, det de påstod. Orsaken till det patologiska och människofientliga var kombinationen av pashtunvali, en mångtusenårig, patriarkal och hedersbaserad kultur, och islam. De två passade varandra som hand i handske. En kultur som värnade tradition och heder och motsatte sig all form av förändring, mötte en ideologi som värnade tradition och heder och motsatte sig all form av förändring. What could possibly go wrong?

Ändå var jag djupt imponerad av livskraften hos de afghaner jag mötte. De lyckades existera i sammanhang jag inte skulle klara att överleva mer än några månader i. Trots vardagens svårigheter kunde de dessutom hitta glädje och mening. De skrattade och älskade och hoppades och kämpade. De levde liv jag på många sätt aldrig skulle kunna förstå. De var stöpta i en annan form, gjutna av hårdare material.

Störst intryck på mig gjorde kvinnorna jag mötte i Sar-e Puls fängelse. I en strikt avskild del av fängelset, som var omgärdad av ännu högre murar och ännu mer concertina (militär taggtråd) än övriga byggnader, bodde de kvinnliga fångarna. Och barnen. De flesta kvinnorna var också mödrar och de fick ha sitt yngsta barn med sig i fängelset. Enligt sharia fick barnen bo hos mamman upp till sexårsåldern, då de flyttades till pappan, men på grund av platsbrist fick bara ett barn bo med mamman i fängelset.

Trots detta hade många kvinnor fler barn, och det handlade då om barn som blivit till under fängelsevistelsen. Det visade sig att kvinnorna sålde sig själva till de manliga fångvaktarna för ett extra mål mat till sitt barn eller några cigarretter. Barnen som fötts i fängelset var resultaten av denna byteshandel.

Alla kvinnor jag talade med var fängslade som en direkt följd av våld i familjen. Det vanligaste brottet kvinnorna begått var att rymma hemifrån, i princip alltid efter åratal av svår misshandel eller för att fly från ett tvångsgifte. Det obligatoriska straffet för detta brott var tio års fängelse. Några kvinnor hade mördat sina män. De berättade om vad de gjort med stolthet i rösten – de hade sagt ifrån, de hade skyddat sig själva och sina barn. De ångrade inget, de var stolta och starka och deras ögon vittnade om erfarenheter jag aldrig skulle kunna föreställa mig.

Trots att livet i fängelset var svårt, talade jag inte med någon som längtade efter frigivningen. Anledningen var enkel: I fängelset var de friare än de varit hemma. De kunde gå obeslöjade och umgås med andra kvinnor. De kunde tala fritt och slapp misshandel och våldtäkter.

En av kvinnorna hade snart avtjänat sitt straff och skulle friges några veckor senare. När jag frågade henne vad hon skulle göra sedan, spände hon ögonen i mig. ”Det behöver jag inte fundera på”, svarade hon med stadig röst. Ögonen vek inte en millimeter. ”När jag blir fri kommer jag att dödas.”

Kvinnornas brott hade kanske sonats i lagens mening när de tillbringat sina år i fängelset, men familjerna glömde aldrig. Mannens och familjens heder krävde att kvinnan dog och det var regel snarare än undantag att de kvinnor som släpptes ur fängelset dödades av släktingar.

Så kom jag hem.”

 

 

4 thoughts on “Vågar ni lyssna till oss nu?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − sex =