Värderingsdiskussionen kan inte vänta

Svensk krishantering liknar vanligtvis en nationell version av djurens ”spela-död-taktik”: Om något okänt, skrämmande och potentiellt farligt hotar, så rulla ihop dig i en boll och spela död. Gör absolut ingenting, så kommer det hotfulla förhoppningsvis att passera. Historiskt är det en taktik som har fungerat ganska bra. Förutsett att man inte har något behov av att stå upp för något eller behålla någon form av självrespekt, så går det att undvika konflikter genom att ständigt vara passiv. Allt löser sig ju med tiden – på ett eller annat sätt. ”Panta rei”, som de gamla grekerna sa.

Med ett blött pekfinger i luften, anar jag ändå att ett skifte i den nationella mentaliteten är nödvändig, förutsatt att vi vill behålla ett demokratiskt, sekulärt och jämställt Sverige.

Häromdagen publicerade opinionsbildaren Jenny Piper ett Facebook-inlägg i vilket hon kritiserade svenska politiker för att vi idag möter heltäckande religiös klädsel på våra badstränder. Hon angrep ingen individ och kritiserade inte förekomsten av burkini, vilket bland annat Expressen felaktigt påstod. Uppmärksamheten ledde bland annat till att Piper fick motta dödshot, vilket jag skrev om här. Att inlägget mötte kritik förvånar mig inte, men antalet angrepp och den bitvis extrema aggressiviteten i dem säger mig att vi har passerat en mycket viktig gräns. Vi befinner oss nu i en öppen konflikt mellan väsensskilda värderingar, vilket inte borde komma som en överraskning för någon.

En artikel i Kvartal beskriver hur den folkbokförda befolkningen med utrikes bakgrund ökat med nästan en och en halv miljon under 2000-talet, där varje enskild individ bär på sin historia, sin kultur och sina värderingar. Detta är något som svensk integrationspolitik har bortsett ifrån. Svenskar har förutsatt att alla per automatik vill överta vårt sätt och leva och våra värderingar och därför har det inte heller behövts någon egentlig plan för integration. Istället har det upprättats områden i Sverige som kan betraktas som kläckningsmaskiner för nyanlända – invandrare har placerats ”vid sidan om” det egentliga samhället, i väntan på att den inre HBTQI-certifierade, feministiske och sekuläre svensken ska kläckas.

Men svenska värderingar är inte ”Index 100” och det bor inte en liten svensk i alla människor, vilket jag har skrivit om bland annat här. Individer som har växt upp under andra förhållanden och präglats av andra värderingar än medelsvenssons, kommer inte att per automatik genomgå en mystisk metamorfos vid ankomsten till det nya hemlandet. Identitet och värderingar sitter djupt, och i ett internationellt perspektiv är det faktiskt de svenska värderingarna som framstår som unika och udda. En snabb titt på World Values Surveys karta över kulturer visar hur de länder som Sverige tagit emot flest asylsökande från befinner sig i ett kluster längst ner till vänster på kartan, bland de kulturer som präglas av värderingar som betonar tradition och överlevnad. Sverige tronar i ensamt majestät längst upp i det sekulära/individualistiska hörnet på kartan.

Även om majoriteten av Sveriges invånare betraktar företeelser som exempelvis yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen, religionsfrihet (även rätten till ateism och rätten att byta tro) och förbud mot barnaga som fullständigt självklara, så är de stridbara för andra. Vissa nyanlända kommer att bejaka och välkomna våra värderingar, medan andra kommer att förneka och förkasta dem. Det är de självklart fria att göra, så länge som de följer svensk lagstiftning. Men det går inte att komma ifrån att Sverige inte längre är det homogena land det har varit. Alla tycker inte hyfsat lika längre, och det ställer oss alla inför nya situationer. För vad händer när våra värderingar kolliderar? Vad händer exempelvis när övertygelsen om den svenska värdegrundens perfektion möter, i de mest extrema fallen, övertygelsen om den islamistiska fundamentalismens perfektion? Vad händer i vardagssituationerna – på kvartssamtalen i skolan, under arbetsdagarna eller på badstranden? Vad händer när den grupp som, i majoritetens ögon, ”tycker annorlunda” växer sig så stark att den vill vara med och ange reglerna för vad som ska anses moraliskt och rätt i Sverige?

Reaktionerna på Jenny Pipers Facebook-inlägg visar att vi nu har nått den punkt när en grupp individer som anser sig besitta en högre moral och bättre värderingar än de svenska, har växt sig så stark att den kräver tolkningsföreträdet – både på stranden och i sociala medier – och att man kräver detta genom att gå i öppen konflikt mot vad man uppfattar som ”svenskt”.

En stor del av de tiotusentals kommentarerna är grovt rasistiska: Svenska kvinnor sägs sakna moral och självaktning, de beskrivs som nakna horor. Personer som kritiserar islam liknas vid djur som bör avlivas, sparkas från sina anställningar och till och med kastas ut ur Sverige. Att etniska svenskar kan vara rasister är vi vana vid att höra, men detsamma gäller självklart även för personer med annat ursprung. Även invandrare kan hysa fördomsfulla, bigotta och rasistiska åsikter, som kan riktas mot andra invandrargrupper eller mot etniska svenskar. En vanligt förekommande fördom om svenskar är att vi är mesiga och svaga – moraliskt, mentalt och fysiskt – och just fysisk svaghet är något som föraktas i många kulturer. För ganska precis två år sedan skrev jag texten ”På värderingarnas slagfält måste vi tala om svaghet”, där jag menade att många av de konflikter vi upplever i de vardagliga mötena mellan olika kulturer handlar just om synen på svaghet. Ur texten:

 

Den patriarkala kulturen [idealiserar] det hierarkiska samhället, med tydlig rangordning där den starkare styr över den svagare. Det platta, demokratiska och jämställda koncensus-samhället betraktas generellt med stor skepsis och till och med förakt.

Jag har vid några tillfällen diskuterat just ämnet konflikthantering med afghaner och dessa har alla varit eniga i att en afghansk man generellt sett testar gränser genom att visa aggression. ”Om jag går fram till en man ur personalen och klagar på att jag inte tycker om maten på boendet, så finns det två alternativ” förklarade en ung man för mig. ”Antingen så tar personalen tallriken, slänger den på marken och skriker att jag får vara utan om det inte duger – och då är det inget problem, då är jag tyst och äter. Men om han börjar be om ursäkt och förklara att de ska se vad de kan göra för att jag ska bli nöjd, så vet jag att jag har vunnit. Då är han svag. Inget värd. Då kommer snart alla att börja klaga och vägra äta innan vi har fått som vi vill”.

Den patriarkala kulturen bygger på idealiserande av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.

 

Det svenska samhället har velat integrera genom tillmötesgående och kravlöshet – men utan att förstå att kravlöshet kan tolkas som svaghet och att svaghet kan föraktas. Den taktiken har lett oss till dagen när den som problematiserar att kvinnor badar i religiös, heltäckande klädsel i den svenska sommarhettan möts av dödshot. Det vi ser utspelas nu är en kamp mellan värderingar, och den kampen har gått in i en ny och aggressivare fas. Så vad ska gälla? Vilken värdering ska utgöra norm? Självklart ska varje kvinna i Sverige – oavsett ursprung – få bära de kläder hon anser sig bekväm med. Men ska vi också – oavsett ursprung – kunna bada i bikini utan att behöva höra att vi är nakna horor? Ska vi kunna kritisera det vi upplever som kvinnoförtryckande utan att utsättas för dödshot? Ska vi kunna kritisera religiösa påbud utan att uppmanas att lämna landet? Svaret är binärt: Ja eller nej. Antingen får vi, eller så får vi inte. Något mellanting existerar inte.

Vill vi ha kvar våra sekulära, jämställda och individualistiska värderingar så måste vi ta diskussionen nu, innan de verbala angreppen övergår i fysiska. Agerar vi på klassiskt svenskt manér – genom att undvika att ta ställning och vänta på att det blåser över – så kommer vi en dag finna att stormen har bedarrat. ”Panta rei”. Men vilket samhälle och vilka värderingar gäller då? Oddsen talar för att det inte är desamma som när stormen blåste upp.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − nitton =