Vilket samhälle väntar oss när paniken lägger sig?

”Inget ont som inte har något gott med sig” brukar det heta, och för makthavare med totalitära tendenser bjuder den rådande Corona-paniken på oanade möjligheter. Idag väljer media att näst intill totalt fokusera på Covid -19. En naturlig följd av detta är självfallet att många människor uppfattar det som att viruset är det allra viktigaste just nu, man anpassar sin vardag efter vad man anser vara ansvarsfullt och man förbereder sig mentalt på ännu mer långtgående restriktioner än de som nu har införts. Vad som är sanning rörande viruset och dess framfart är det faktiskt ingen som säkert kan veta idag, eftersom de rapporter som kommer pekar åt olika håll. Är viruset en influensa som är i princip ofarlig för friska individer, eller är det hela människosläktets baneman? Vi vet inte, och det tjänar inget till att gripas av panik. Men om vi förutsätter att mänskligheten överlever även denna prövning, så måste vi möta det som är verkligt oroande – nämligen hur vårt samhälle och vår omvärld kommer att vara beskaffade när det nya normala infinner sig.

Något som vi med säkerhet vet, är nämligen att tider av kris och panik kan utnyttjas. Människan är ett flockdjur, och när hela vår omvärld tycks fokusera på en och samma sak så gör vi detsamma. Men den flockmentaliteten har sina avigsidor och häromdagen ställde jag själv frågan om vad som faktiskt händer när vi har blickarna fästa på något helt annat. Rebecca Weidmo Uvell har tittat närmre på det och funnit att det pågår en febril verksamhet just nu för att driva igenom sådant som kanske skulle stöta på patrull under mer normala förutsättningar. Lagar drivs igenom, samarbeten inleds och policys ändras, utan att någon lägger märke till det. Blickarna är, av naturliga skäl, fokuserade på annat när pandemin drar fram över Europa.

Fascinerande är dock att samma politiker som normalt sett inte kan fatta beslut utan tidskrävande remissrundor och utredningar, nu plötsligt agerar reptilsnabbt för att införa restriktioner och repressiva åtgärder. Det tycks med andra ord finnas en lockelse i att använda människors rädsla som katalysator för egna politiska syften, samtidigt som desperata och rädda människor tenderar att acceptera långtgående inskränkningar i den egna friheten. I korthet ställer man inte frågor om det gäller en egna överlevnaden, även om det innebär att politiker samtidigt tillskansar sig mer makt. Det är en mycket oroväckande kombination.

Samtidigt tänker jag på officeren i Kosovo, som hävdade att man inte skulle göra något för soldaterna förrän de själva skrek om det. Teorin bakom yttrandet gjorde gällande att det var först när soldaterna själva kom med önskemål, som de skulle uppskatta det man gjorde för dem. Teorin visade sig stämma förvånansvärt väl och jag är övertygad om att fler än Försvarsmaktens officerare är medvetna om hur människor fungerar: Vill du få några med på tåget så låt dem själva komma med förslagen, alldeles oavsett om det gäller inköp av innebandyklubbor eller införande av undantagstillstånd.

Det sägs att rädda människor är farliga människor. Jag tror att det är helt korrekt. Men rädda människor är även farliga för sig själva, eftersom rädslan hindrar oss från att tänka i längre perspektiv. När vi står inför något som presenteras som ett akut hot mot vår egen existens, så är vi i praktiken beredda att acceptera vad som helst för att rädda oss själva och våra familjer. Det är inte märkligt, det är så människan fungerar, och ur ett kortsiktigt överlevnadsperspektiv är det ett helt korrekt agerande. Hur långt människan de facto är beredd att gå, tydliggörs genom de krav på kraftfullt agerande som de senaste dagarna har kunnat ses i sociala medier. Det ropas på karantän, utegångsförbud och militära ingripanden liknande de som redan införts i andra europeiska länder. Filmer delas som visar hur stridsvagnar och militärkolonner rullar på gatorna i Spanien och Italien, något som normalt sett borde få befolkningen att rasa. Men inte nu. Idag efterfrågar många denna typ av åtgärder, för att bekämpa ett virus vars skadeverkningar vi faktiskt inte känner till ännu.

Men så småningom kommer kaoset att upphöra och dammet som skymmer sikten under stormen kommer att lägga sig. Det är först då som vi kommer att se hur vår värld och vårt samhälle kommer att vara beskaffat post-Corona, och egentligen är det bara en sak som vi kan vara definitivt säkra på, nämligen att inget kommer att vara exakt detsamma, varken för oss som individer eller för samhället som helhet. Om vi utan att tveka ger våra politiker ännu större makt – i ett läge där de gärna tar emot den – så kommer de inte att backa från sina nyvunna positioner när influensasäsongen är över. Istället kommer de att kunna stå där, i sina ännu högre elfenbenstorn, peka på befolkningen och fråga varför vi gnäller? Varför klagar vi då över en europeisk federation, militär på gatorna och ständig övervakning? Vad har vi emot statens ökade makt över individen? Det var ju vi själva som bad om det? Frågan vi därför måste ställa oss själva nu, innan vi börjar att skrika om hårdare lagstiftning, mer militär och fler tvångsåtgärder, är vilken sorts samhälle vi vill leva i när denna storm bedarrar. För det gör den.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − fem =