Zersetzung på svenska

Psykologisk krigföring är oerhört effektivt och en av de allra mest effektiva och mest raffinerade sätten att knäcka en människa är så kallad Zersetzung, på svenska egentligen ”sönderdelning”, eller upplösning, sönderfall, korrosion.

Metoden utvecklades i nazitidens Tyskland, där man började skapa scenarier och riggade bevis i syfte att få politiska motståndare dömda till döden. Efter krigsslutet, i Honeckers Östtyskland, finslipades och vidareutvecklades sedan metoden. I händerna på Stasi förvandlades Zersetzung till det mest effektiva sättet att bryta ner och oskadliggöra dissidenter.

Zersetzung. Upplösning, sönderfall – och det som ska upplösas och falla sönder är inget mindre än människans förstånd.

Genom att använda Stasis oerhört omfattande nät av kollaboratörer – när Östtyskland föll samman 1989 räknade man med att det fanns en Stasi-anställd eller frivillig (Inoffizielle Mitarbeiter, IM) för var femtionde östtysk – kunde man manipulera och kontrollera dissidentens omgivning på ett ytterst sublimt sätt. Eftersom staten kontrollerade institutionerna, kunde man använda även dessa för att attackera en specifik individ. Genom att angripas från alla håll, kunde en fullt frisk människa på så sätt steg för steg brytas ned till den grad att den inte längre utgjorde ett hot mot systemet.

Stasi’s juridiska högskola (Juristische Hochschule der Staatssicherheit, JHS), använde moderna psykologiska studier för att utarbeta metoder som skulle få de politiska dissidenterna att tappa sitt självförtroende och sin självkänsla. Operationer utformades för att göra individer psykiskt labila och rädda genom att utsätta dem för ständiga besvikelser, upprepade svek och exkludering från sina sociala sammanhang.

Rent konkret kan du alltså låsa upp din ytterdörr och gå in i din bostad, där allt ser ut precis som vanligt. Men..? I akvariet simmar två guldfiskar? Trots att du kunde svära på att du bara hade en guldfisk i morse? En annan dag är det något som inte stämmer med innehållet i ditt kylskåp. När du kommer till ditt jobb, blir du uppkallad till chefen som förklarar att du är uppsagd. Du utför inte ditt jobb tillräckligt bra, och trots upprepade varningar har du inte förbättrat dig. Men du kan ju svära på att du bara har fått beröm för dina arbetsinsatser..? En kväll gäller inte ditt passerkort till gymmet där du är stamkund sedan många år. Personalen hävdar att de inte känner igen dig och kallar på polis.

Små händelser som du inte kan bevisa är iscensatta av någon. Små händelser, som enklast kan förklaras med att du är förvirrad eller sjuk. Familjemedlemmar börjar försynt påpeka att du inte verkar må bra? Kanske du borde söka hjälp? Börja medicinera? Förr eller senare börjar du leka med tanken: Antingen har alla fel – eller så har du fel. Antingen är alla andra galna – eller så är du galen.

Målet med Zersetzung var att skapa personliga kriser i offret, att göra dem så osäkra och psykiskt sköra att de inte längre hade vare sig tid eller energi att ägna sig åt verksamhet som kunde vara ett hot mot staten. Av de omrking 10 000 individer tros ha utsatts för Zersetzung, uppskattas hälften ha fått bestående skador. En person som utsattes för Zersetzung var författaren Jürgen Fuchs. Han kallade senare Stasis agerande för ett ”psykosocialt brott” och ”ett övergrepp på den mänskliga själen”.

Låt mig summera så här långt: Den östtyska staten använde alltså hela sin makt och styrka för att attackera och oskadliggöra enskilda medborgare, även om det innebar att att knäcka dem psykiskt för resten av livet. Till sin hjälp hade staten omkring var sjätte östtysk, som var tillräckligt ideologiskt övertygad för att inte tveka inför att spionera eller utföra uppdrag för att visa sin lojalitet mot systemet – även om det innebar att krossa en arbetskamrat, en vän eller en familjemedlem.

Av någon anledning har tankarna på Zersetzung kommit till mig allt oftare under den senare tiden.

Det kan bero på att fler och fler personer i min närhet mår så psykiskt dåligt att de tvingats söka medicinsk hjälp för att orka med sin tillvaro. Nu talar jag inte om labila foliehattar och konspirationsteoretiker, utan om genomreflekterade, verbala, högutbildade individer. Personer som är vana vid att analysera, källgranska och teoretisera. Smarta typer, helt enkelt. Men också personer som inte rakt av köper sådant som serveras dem utan som tänker själva.

Orsaken till att dessa personer mår så dåligt är alltid densamma: Man uppfattar det som att man håller på att tappa förståndet när man betraktar samhällsutvecklingen och reaktionerna på denna utveckling. Det man erfar är helt enkelt för absurt för att vara sant.

Man upplever sig leva i en tid där lögner presenteras som sanningar, en tid där det sunda förnuftet ständigt förlorar, en tid där man finner sig ständigt famlande efter den röda tråden men inte kan finna den. Man upplever sig med andra ord leva i en tillvaro där man kan ha en guldfisk i akvariet när man lämnar lägenheten, men två när man kommer hem.

Den som påtalar faktum löper dessutom stor risk att straffas för det. När jag ser hur mekanismerna i Sverige arbetar idag, är det Stasis Zersetzung jag tänker på: Stat, organisationer och media levererar samstämmiga, officiella ”sanningar” som kan vara både ologiska och bevisat felaktiga – för att sedan bestraffa den som ifrågasätter dessa ”sanningar”. Människor utesluts från sociala sammanhang, förlorar sina inkomster, sina familjer, sin självkänsla, sin hälsa – och ibland sina liv – eftersom de ifrågasatt den påbjudna Värdegrunden™ eller åsiktshegemonin.

Precis som i det gamla Östtyskland, har systemet gott om inofficiella medarbetare till sin hjälp. Processen där samhället har ersatt föräldrarna som barnuppfostrare har pågått under ett halvt århundrade. Under sent 80-tal deklarerade socialdemokratin att svenska skolbarn skulle ”vaccineras mot rasism” och svensk läroplan anser idag att förmedling av ”rätt värderingar” är viktigare än förmedling av faktakunskaper. Det Sverige förlorar i kompetens, vinner landet i ideologisk övertygelse.

Medan medelålders aktivister nu återfinns på chefspositioner inom myndigheter och organisationer och till och med i regering och riksdag, återfinns de unga aktivisterna på fältet, där deras aktivism accepteras och uppmuntras och där de själva utnyttjas som okunniga men villiga frontfigurer och bondeoffer.

Sverige har förvandlats till ett anarkistiskt tivoli, där subjektiva känslor och personliga övertygelser tillåts trumfa svensk lag och där den som lyckas mobilisera den mest högljudda aktivisthopen vinner. Den aktivistiska minoriteten uppfattar sig själv som majoritet och agerar därefter, samtidigt som majoriteten står tyst bredvid och betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning.

Det är därför vi ser hur en ung sociologstudent kan hindra ett flygplan från att lyfta, och samtidigt lyftas fram som förebild av advokatsamfundets ordförande. Det är därför vi ser hur utländska våldtäktsmän och mördare kan begå brott på brott, utan att dömas till utvisning. Det är därför det satsas miljarder och åter miljarder på vuxna män utan skyddsskäl, samtidigt som det dras ner på bidrag till svältande barn i flyktingläger. Det är därför människor som befinner sig illegalt i Sverige betalar 50 kronor för tandvård, samtidigt som fattigpensionärer får gå tandlösa. Det är därför ett liberalkonservativt parti med homosexuell partiledare portas från Pride med hänvisning till bristande värdegrund, samtidigt som våldsförespråkande vänsteranarkister välkomnas. Det är därför räddningstjänsten är bättre rustad att analysera genderperspektiv, än att släcka bränder.

Där någonstans börjar svensken famla efter psykofarmakan.

Kanske är det just detta som är Zersetzung på svenska – och det fungerar. Även om det inte existerar någon nationell konspiration eller uttänkt påverkansoperation så är resultatet för individen detsamma som i det forna Östtyskland: När vi börjar tro att vi har tappat förståndet och blir fullt upptagna med att försöka överleva i en till synes galen tillvaro, förlorar vi både kraften och kapaciteten att ifrågasätta systemet.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 3 =