In i tystnaden

Så går min blogg in i evigheten. Priset för att driva den – och då talar jag inte bara om kronor och ören – är för högt. Det har varit roligt att skriva, jag har nått ut till en handfull läsare men nu får det vara nog. Även jag måste få någon form av vila, för min och mina barns skull.

För inte så länge sedan valde en av mina närmaste vänner att ta sitt liv. Vi var båda skrivande människor som delade erfarenheten av att ha varit bevakade, jagade och straffade för våra värdegrundsvarierade åsikter. Att tvingas leva så under många år satte sina spår hos oss båda, och vi brukade lova varandra att vi skulle ringa varandra om det blev för jobbigt. Den där sista gången ringde han inte. Nu är han borta, han betalade det högsta priset efter att under så lång tid ha levt under så mycket stress och press. Vad som slutligen fick honom att tippa över kanten vet jag inte, men en sak vet jag: Jag vill inte falla ner i samma mörker som han gjorde. Därför måste jag sluta skriva nu. Skrivandet har inte varit värt priset jag har fått betala, och det kommer inte att vara värt priset jag måste fortsätta att betala.

Visst finns det mycket att berätta om i Fenomenet Sverige, men det får någon annan göra. Det kostar på att befinna sig i ständig konflikt, att ständigt behöva oroa sig inför vad som väntar härnäst. Mitt skrivande har påverkat min familj, mitt arbete, mitt anseende. Skrivandet har till och med kostat mig min grundtrygghet. Gång på gång har jag fått höra: ”Måste du ha så många åsikter? Kan du inte bara vara tyst och foga dig..?” Som ni säkert förstår, är det något som har varit väldigt svårt för mig. Jag har velat berätta, velat dela mina tankar och min syn på världen vi lever i. Är man en skrivande människa, så är det nästan omöjligt att låta tangentbordet vila.

Men nu befinner jag mig vid vägs ände. Sverige är genompolariserat och det är omöjligt för någon, utan annan plattform än en personlig blogg, att göra skillnad. Att blogga är att predika för de redan frälsta och att ha åsikter som skiljer sig från de påbjudna möts av hårt motstånd. Nu är min kapacitet och ork slut. Jag är som alla andra bara en människa och jag drar min gräns här. Nu måste jag få lugn och ro.

Domänen är betald till halvårsskiftet, så texterna som finns här kan ni läsa till juli 2021, sedan försvinner hemsidan.

Tack alla ni som läst, uppskattat och kommenterat (de gånger kommentarsfunktionen har fungerat!).
Kanske möts vi i något annat sammanhang. Tills dess önskar jag er alla, med- och motmänniskor, allt gott.
Gud välsigne!

/H.

15 thoughts on “In i tystnaden”

  1. Förstår ditt ställningstagande. Nå, det vi fått läsa som du skrivit har alltid varit bra. Alltid!

  2. Åhh nej vad sorgligt, du har verkligen gjort skillnad. Dessutom har du en förmåga att skriva med ett poetiskt och vackert språk.
    Samtidigt förstår jag dig så väl, även jag som inte har befunnit mig i stormens öga, känner att det får vara nog. Samtalsklimatet är så genompolariserat och media piskar upp stämningar som är rent utsagt obehagliga. Dessvärre känns det som det kommer att sluta i katastrof.
    Jag hoppas att du kommer fortsätta att skriva på din kammare, gärna en bok, du är en ordkonstnär.
    Ha ett fortsatt fint liv med din familj och vänner.
    Med vänlig hälsning, Sara Olsson

  3. Såååå trist. Jag har följt dig och läst dina texter med mycket stor behållning, men förstår att det kan bli för tungt. Jag har faktiskt undrat vad som hänt eftersom du tystnat på Facebook.
    Du blir saknad…

  4. Trist att den pro-muslimska fascismen uppnår ännu en liten delseger. Men jag förstår förstås..

  5. Det är förståeligt men ett oerhört svårt att förstå. Jag hoppas att du fortsätter skriva och ´ger ut dina tankar i bokform. Din klokhet behövs. Du formulerar dig väl. Du ensam står upp för värderingar som i ett annat samhälle och i en annan tid vore självklara. Det är inget fel på dig. Det är vår samtid som är sjuk, och därtill är den feg.

    Med vänliga hälsningar

    Mats Åberg

  6. Jag har inte läst allt men det jag läst har jag uppskattat. Inte för att jag alltid hållt med dig men det har aldrig spelat någon roll.
    Du hör till de där som får mig att tänka till extra ibland.
    Och ffa – HUR tråkig blir inte världen om alla tycker lika?
    Jag kan naturligt vis inte förstå eller ens låtsas förstå din situation men efter att själv fått en del kastat mot mig i vad jag sett som frågor naturliga att kunna diskutera i sansad ton förstår jag helt ditt beslut.
    Jag sörjer att vi inte har ett vettigare samtalsklimat! Sörjer att vi inte ”bara” kan vara ensa om att vara oense och låta det stanna där, före okvädningsorden och elakheterna.
    Ta hand om dig!

  7. Jag hoppas att du läser detta Helena, för det kanske kan ge dig någon form av balans i något avseende.

    För länge sedan (tänker inte slita fram texten) skrev du ett inlägg i stil med ”det är inte du som är sjuk, det är dom”. Inlägget handlade om hur sjuk diskursen har blivit och att människor känner sig alienerade och onormala.
    Jag tyckte mycket om det inlägget, och det kom som ett mirakel i rätt tid. För just då var min barndomskamrat väldigt psykiskt nedgången och kunde inte se sin plats eller tillhörighet med världen. Han sa aldrig något, men jag misstänker att han önskade att lämna allt, tecknen för det fanns där.
    Jag skickade ditt inlägg till honom och bad honom läsa det så kunde vi snacka sen. Han läste och dina ord och det perspektiv du tog upp gav honom ett sammanhang. Jag ska inte säga att han strålade av lycka, men han fann ett lugn i att det inte var han som var galen i alla fall.

    Sent ska syndaren vakna och det var inte förrän jag såg att du ska sluta skriva som detta minne dök upp hos mig. När jag läste dina slutgiltiga ord så tyckte jag att det kanske kunde skänka dig någon liten tröst att veta vad dina ord gjort för en annan människa.

    Så tack Helena, trots min rasande aversion mot det religiösa så kommer jag sakna dina ord. Jag vet som sagt inte hur nära min vän var kanten, men jag vet att dina ord fick honom att ta några steg bakåt, och det är jag dig oerhört tacksam för.

    //Richard

  8. Vi är flera som stärkts av ditt skrivande. Polariseringen har inte du stått för utan de som inte kan acceptera att andras tankar också får finnas och det utan att man måste demonisera dem. Foga dig aldrig! För ”världen” ser inte längre än till sig själv, sitt och sina egna. Tack för det du gjort hittills.

  9. Tack för alla dina lysande texter, Helena. Sverige blir mörkare, kallare och farligare för varje rakryggad och klarsynt skribent som tvingas tiga still, men en del av just dina ständigt lika kloka ord finns väl bevarade för eftervärlden på Patrik Engellaus Det Goda Samhället. Hoppas många fler bekymrade svenskar hittar dig och inspireras av ditt stora mod och din osvikliga medmänsklighet. Ta väl hand om dig och de dina!

  10. Hej! Sorgligt, att Du måste lägga ner Din blogg – har läst den med stort utbyte, liksom också Din bok. Den har jag läst med förfäran, även om jag ju visste, att Kyrkan är ockuperad av socialister sedan länge och har en chef, som förnekar de grundläggande trossatserna och gärna gullar med Islam. Varför är man kvar i ensådan kyrka?

    Jag önskar dig allt gott!

  11. Hej,
    Hittade dina berättelser nyligen. Dina Erfarenheter från tjänst utomlands är starka och
    aldrig pk ifierade av div organisationer. Fortsätt när dammet lagt sej vi behöver glasklara röster i värdegrundsträsket. Du och Kajsa Norman reder ut förvirringen tycker jag. Hoppas vi hörs igen. Förändringens tid är kommen..🤗 allt väl till dej!
    Katarina

Lämna ett svar till Anders Björngreen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 + 6 =